Hejhej! Idag är jag sjuk, är typ yr och mår illa så jag ska vara hemma idag.. så idag har jag städat och kollat på youtube. Och pluggat. Har prov på fredag och har inte pluggat mycket så.. JA JAG PLUGGAR.
Varjefall så kollade jag igenom en liten låda jag har ovanför min bokhylla. Den är full med minnen som jag sparat.
En lite lerfigur av mig själv jag har ett svagt minne av att jag gjort på dagis. Ett häfte som ska föreställa min första bok. Klassfoton på mig som liten och stenar jag hittat vid stränder, och såna där märken man får om man simmar typ fyra längder så får man ett litet märke att sätta på en röd tyg grej. Jag älskar dom märkena! Jag har jättemånga kvar så jag kan lägga upp en bild sen. Sen började jag tänka, när man var liten så fick man såna märken om man presterat bra och nu beror det på vilken telefon man har och hur många likes på facebook o skit. Vafan hände? När man var liten var allt så mycket enklare, jag önskar att jag var liten igen. Då skulle det inte vara lika jobbigt liksom, för det är sorgligt att bli vuxen och lägga sina bästa dagar bakom sig. Det är min åsikt av livet. Det var enklare förut, och allt så mycket roligare. Jag kommer ihåg ett ögonblick då jag var väldigt tacksam för någon. Jag var liten och hade en tjock overall på mig och stod i kö med skidskolan att åka lift. Jag var inte så bra på skidor och gled bakåt och hamnade i snön. Tjejen framför mig vände sig om och såg mig, och räckte ut sin hand till mig och hjälpte mig upp. Inget sånt händer längre, nu kör alla sitt eget race och människor är otroligt mycket mer egoistiska än förr. Mina föräldrar var inte nära just då så då var jag väldigt glad att hon hade hjälpt mig. Jag säger då det, när man var sex år gammal och ovetande om mycket i livet. Var man en bättre person än en vetande tonåring i sjuan.